Lovlig
En torsdag (förra torsdag) sände morgonpasset i p3 från min skola. De satt i cafeterian och jag satt på franskalektionen med ena hörluren pressad mellan handlflatan och örat. Jag lyssnade mest efter kompisar och bakgrundsljud jag känner; mattanternas skosulor, kranarnas kalla metall osv. En kort stund hann jag dit i alla fall, för att flörta lite med Soran och andas in lukten från Hannas snusdosa.
Sedan var det efterfest på mejeriet. Kleerup spelade, Llojd spelade, alla dansade.
Sedan följde vi med någon hem som i smutsig studentlägenhet. Någon med en Twin Peaks-tattuering "The owls are not what they seem", och någon som bjöd på starka white russians.
Där bekämpade vi även orättvisor (ovan). Viktig torsdas.
Nu är det höstlov och jag vaknar till kalla blå himlar. Sedan tar jag en promenad.
Jag rör mig mellan nya hus, gamla gator. Jag lyssnar ikapp "En varg söker sin pod", och stannar för att skriva sådär frenetiskt man bara kan göra på morgonen. Man andas och lyssnar och sätter sig ned.
Aurora musis amica
Morgonen är gynnsam vän till muserna
(jävla Latinkurs som utbildar mig till besserwisser)
På tal om Muser så har jag just lånat Nina Burtons essä om kreativitet med fint namn. "Det som muser viskat". Kul för mig.
Saker man ser när man går i lagon takt.
Guys, denna mannen följer mig på ig. Den andra är ba fin och beige som Woody Allens film Interirs från 78. Den är snäll mot ögonen.
Mer syner, fler syner, färre stygn och steg genom gårdar jag inte hittar tillbaka till. På en, där växte grenar som en ryggrad över balkongerna som revben. Här finns allt liv i ryggmärgen trots att det är höst.
När jag kommer hem igen ångar jag grönkål och bläddrar mig igenom Emma Aars boggarkiv. Hon är en favorit.